SD-Kurirens nätupplaga 2003-07-12
Expo - ett journalistiskt lågvattenmärke utan
motsvarighet

I samband med omvalet i Orsa i mars upplevde jag, liksom de övriga sverigedemokrater som fanns på plats, något ytterst besynnerligt i journalistväg. Valdebatten dominerades till stora delar av att Sverigedemokraterna fanns med bland de kandiderande partierna, och givetvis var då tidskriften Expo på plats med ett team för att bevaka händelserna. Och som man bevakade, eller snarare övervakade, de valarbetande sverigedemokraterna. De var på oss som hökar, förföljde oss i värsta paparazzianda med kamerorna i högsta hugg. Oavsett var på orten vi befann oss, kunde vi vara säkra på att där också fanns en Expogosse runt ett hörn, i en buske eller i alla fall i mobiltelefonen. Vi fick knappt en lugn stund, trots att vi ihärdigt förklarade att vi inte var intresserade av att prata med dem.

Varför inte prata med Expo?
Man kan fråga sig varför vi väljer att inte prata med Expo? Som öppet och seriöst arbetande parti är det väl vår uppgift att prata med journalister, svara på deras frågor och kommentera deras synpunkter? I de allra flesta fall är svaret på denna fråga ja. Med Expo är det dock annorlunda.

För det första har Expo gång på gång visat sig oförmögna att på ett seriöst sätt förmedla nyheter och fakta. Det är förstås alltid svårt att påvisa någon absolut och objektiv sanning och alla vet att det som står att läsa i tidningar för det mesta är vinklat och färgat av den ena eller den andra politiska inriktningen. De pressetiska reglerna sätter dock gränser för detta - gränser som Expojournalisterna passerar så gott som varje gång man skriver en artikel. (Här avser jag sådana alster som rör Sverigedemokraterna. Hur man förhåller sig i sin rapportering om andra organisationer vågar jag inte uttala mig om.) Senare i denna artikel ger jag några exempel på detta.

För det andra är Expo en organisation, vars yttersta mål är att - under devisen "ändamålet helgar medlen" - få bort Sverigedemokraterna från den politiska arenan. Det rör sig alltså om ett antal (troligen heltidsarbetande) personer, som är avlönade för att förgöra oss. Naturligtvis har vi inget intresse av att prata med dessa och på så vis hjälpa dem i denna strävan.

Vill vara kompis
Märkbart besvärade av denna tystnad försöker man, med alla tillbuds stående medel, ändå fortsätta sin häxjakt. Vill inte partiledaren svara på frågor, vänder man sig till partisekreteraren. När även han låter bli att svara, försöker man med nästa och till slut lyckas man rycka några ord ur en lokal, oerfaren partiaktivist, som inte vet bättre (eller vågar annat) än att snällt svara på frågorna.

Samtidigt känner förstås även Expogossarna att ett uttalande från högsta partiledningen smäller högre, och därför fortsätter man sina försök. Inte sällan tar sig dessa besynnerliga uttryck. Till skillnad från den första generationens Expojournalister, som helst lät knytnävar och påkar tala, vill man nu istället vara kompis. Ett exempel är det återkommande gå-och-fikaerbjudandet. Otaliga är väl de partiföreträdare som fått fikainbjudan från självaste redaktör Larsson eller reporter Ekman? Under ovan nämnda kampanj i Orsa stötte jag och en partikollega på ett fik ihop med några förfriskade Expomedarbetare, som undrade om vi kände till "nåt ställe där man kan ta en öl"?

För ett tag sedan publicerade SD:s medlemstidning en bild på en annan (över)förfriskad Expojournalist, som glatt poserade sittandes i en SD-sympatisörs vardagsrum med ett nummer av SD-Kuriren i handen. Enligt uppgift hade han följt med SD-sympatisören hem på så kallad efterfest. Det kanske allra märkligaste exemplet är dock ett par år gammalt. Sverigedemokraterna höll medlemsmöte i Ludvika och i vanlig ordning fanns Expo på plats. I en fikapaus kom en av deras medarbetare fram till några partiföreträdare och frågade - på fullaste allvar - om han kunde få skjuts till Stockholm. Jag är ingen doktor och ska därför inte ställa diagnos, men någonstans börjar man ju misstänka att allt inte står rätt till. Och även om felet inte är medicinskt, får man leta efter maken till fräckhet.

Det finns många liknande exempel. Poängen är att det är svårt att veta vad de är ute efter. Med största sannolikhet är det ett försök att få ur oss information, men det skulle ju också kunna vara uppriktiga försök till kamratskap. På något sätt är de ju ändå beroende av oss - vore det inte för oss skulle de troligen få slita hund för brödfödan. Kanske har de komplex av något slag?

Oseriös rapportering
Kompis eller inte. Centralt i vårt förhållande till Expo måste ändå vara deras sätt att rapportera. Säkert är att de har gett talesättet "koka soppa på en spik" helt nya dimensioner. Vanligast är att man varvar halvsanningar med rena lögner, och kan på så vis skapa saftiga nyheter ur ingenting. SD-Kuriren gjorde, i en artikelserie för några år sedan, ett antal simulerade besök på Exporedaktionen för att skämtsamt visa hur de går tillväga i sitt nyhetsskapande. (Bl.a. nr 35, 1999.) Dessa artiklar skänkte både ett gott skratt och en rejäl tankeställare. Kan man verkligen göra så? Efter att ha följt Expos utgivning genom åren står det klart att Expo kan. Låt mig ta några exempel:

I Expo nummer 4/5 1996 står följande att läsa:

"Eftersom polisen börjat ingripa enligt lagen om uniformsförbud har SD beslutat att förbjuda sådan klädsel i offentliga sammanhang. Vid de tillfällen då uniformsliknande klädsel accepteras, kommer detta att meddelas medlemmarna."

Denna så kallade sanning hade man byggt på en annons i Sverigedemokraternas medlemstidning, SD-bulletinen, där partistyrelsen deklarerade följande:

"OBS VIKTIGT! Förbud mot uniformsliknande klädsel vid SD-aktiviteter. Genom att fotografera eller omtala människor som under SD-aktiviteter burit uniformsliknande klädsel har journalister tidigare lyckats att falskeligen utmåla Sverigedemokraterna som ett odemokratiskt parti. Användning av sådana klädespersedlar har därför förbjudits i samband med våra aktiviteter. Den som trotsar förbudet avvisas. Om det finns praktisk anledning att frångå bestämmelsen, t.ex. vid vistelse i skog och mark, meddelas undantag i kallelse." (Ur SD-bulletinen, augusti 1996.)

Det är förstås ytterligt tråkigt att partistyrelsen ska behöva göra detta uttalande, men det var så det såg ut på den tiden och vi som är verksamma i partiet idag ska vara tacksamma för att den då nytillträdde partiledaren, Mikael Jansson, höll en så tydlig linje gentemot odemokratiska yttringar.

Den som jämför de båda citaten ovan inser genast hur Expo vrider och vinklar för att få till en finurlig tolkning utan att behöva använda alltför grova lögner. Slutsatserna av de båda texterna, som ju handlar om samma sak, blir helt olika. Det som partistyrelsen menade som ett avståndstagande från nazism (och då i synnerhet så kallad skinnskallemundering, som i allmänhet var vanligt förekommande bland ungdomar i mitten av 90-talet) trixar Expo ihop till något som istället liknar en varning för att bära nazistuniform -och symboler; "Se upp för polisen!". Och så har det fortsatt, där boken 'Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen' blev något av en kulmen.

Expo idag
Som jag tidigare påpekade, skiljer sig dagens Expomedarbetare från den första generationens med våldsverkaren Tobias Hübinette i spetsen. Nu försöker man åtminstone dölja eventuella böjelser för våld och totalitarism. Journalistiken har man dock behållit på samma låga nivå, vilket inte minst det senaste numret är ett tydligt exempel på.

På Expos hemsida utlovar man att det nya numret (nr 2, 2003) ska innehålla två artiklar om Sverigedemokraterna. Den ena rör situationen mellan så kallade antirasister och nazister i Helsingborg, och en händelse där en ung före detta sverigedemokrat var inblandad. Genom ett antal logiska kullerbyttor och mollbergare drar man slutsatsen att SD:s lokalavdelning i Helsingborg slutit ett slags pakt med allehanda nazistgrupperingar. Något som naturligtvis inte stämmer, och den som läser artikeln inser också det orimliga i författarnas resonemang.

Den andra artikeln syftar till att avslöja Sverigedemokraternas relativt nybildade lokalförening i Gävle. På hemsidan sammanfattar man artikeln så här:

"Sverigedemokraterna försäkrar att partiet i dag är helt respektabelt och att tidigare avslöjanden om kriminalitet och nazikopplingar är 'barnsjukdomar'. Expo har granskat en av de nystartade partiavdelningarna, SD-Gävle. På kommunlistan i senaste valet fanns tre namn, varav två var dömda för sammanlagt 37 brott."

Vid en första anblick ser den sista meningen ut att vara ett ordentligt dråpslag mot hela partiet och dess trovärdighet. Hur kan man tillåta sådana personer att företräda partiet i ett val? Frågan är förstås berättigad, men egentligen helt ointressant.

Sverigedemokraterna hade nämligen ingen kommunlista i denna kommun.

Varifrån man hämtat dessa uppgifter vet jag inte, men Valmyndighetens hemsida styrker i alla fall min version.
(Den som av någon anledning betvivlar detta kan göra ett besök på Valmyndighetens hemsida, www.val.se.)

Här är det alltså fråga om en ren lögn - som så många gånger förr.

Varför inte åtminstone försöka vara objektiva?
En fråga man kan ställa sig är varför Expo envisas med att förmedla nyheter och fakta på detta sätt? Man tycks inte ha några som helst ambitioner att rapportera så korrekt och sakligt som möjligt. Varför?

Säkert finns det flera förklaringar, inte minst sådana som är ideologiskt betingade. Redaktören Stieg Larsson och de övriga har förstås politiska skäl som grund för sin verksamhet. Larsson själv tillhör den yttersta extremvänstern (se SD-Kuriens digra Expoarkiv för vidare information) och medarbetaren Fredrik Malm är numera ordförande i Liberala ungdomsförbundet. Säkert drivs de av hat mot sina nationalistiska meningsmotståndare.

Man måste också inse att Expo är överflödig. Möjligen kan en sådan tidning fylla en funktion i ett större land, som USA, men i Sverige är inte problemen med rasism och nazism så omfattande att det behövs en tidning av typen Expo. För att kunna hävda sitt eget existensberättigande (och därmed även fortsättningsvis kunna lyfta bidrag från stat, företag och organisationer) måste man själva skapa sådana problem och sedan lyfta fram dem som nyheter. Att några individer hamnar i kläm på vägen tycks inte beröra dessa humanismens förkämpar.

Ett tämligen färskt exempel på hur man desperat söker visa på behovet av en tidning som Expo var när man i maj i år, på sin hemsida, hävdade att "det rasistiska våldet ökar i samhället". Säpos rapport, som kom allmänheten till del några dagar senare, visade på raka motsatsen.

Skämmer ut journalistkåren
Det finns åtskilligt att skriva om Expo. Kanske får vi så småningom se ett tjockare alster i detta ämne på hyllorna i landets bokhandlar. Klart står i alla fall att Expo skämmer ut en redan pinsam svensk journalistkår. Genom halvsanningar och direkta lögner bygger man upp föreställningar om problem som inte finns, och kan på så vis fortsätta sin ideologiska kamp mot sina meningsmotståndare - på skattebetalarnas bekostnad. Expo är helt klart ett journalistiskt lågvattenmärke utan motsvarighet.

Jimmie Åkesson