Demokraten, mars 2005
Ledare: Om våldet, regeringen och tystnaden...

Så skedde det alltså igen. Vänstervåldet visade åter sitt fula tryne. Den här gången var det Sverigedemokraternas partistyrelse som under ett sammanträde i Helsingborg attackerades med stenar och snöbollar. Tre av konferenslokalens fönster förstördes.

Just den här gången blev ingen människa skadad. Däremot har ni säkert läst om hur vår förbundssekreterare, Martin Kinnunen, slogs blodig med en flaska i huvudet i samband med att SDU Stockholm skulle bildas. Två allvarliga händelser redan i år, och vi har knappt hunnit avverka den tredje månaden. Det är en oroväckande utveckling. 

I ett brev till justitieminister Thomas Bodström och demokratiminister Jens Orback har jag krävt handling från regeringen. Jag krävde dels ett kraftfullt fördömande, dels en handlingsplan mot vänstervåldet inför valet nästa år. Hittills har jag inte hört ett ord till svar. Förvånande nog fick det dock viss uppmärksamhet i medierna. Ett antal ledarskribenter valde att kommentera saken, till och med Expos Richard Slätt, vilket kan betraktas som någon form av erkännande. Det räcker dock inte. För att få stopp på vidrigheterna krävs att alla demokratiska partier gör gemensam sak. 

Några har skrivit till mig och frågat om det ens är regeringens uppgift att bry sig om sådana saker och vad de i så fall kan göra? Andra har undrat varför vi inte »ser till att slå tillbaka mot de där ligisterna?«

På den senare frågan är svaret enkelt. Vi är ett politiskt parti och vi kan inte ägna oss åt polisiär verksamhet. Även om vi naturligtvis har rätt att försvara oss mot fysiska angrepp måste vi vara oerhört försiktiga med hur vi försvarar oss, så att vi inte framstår som »lika goda kålsupare« eller nåt liknande. Så länge vi är offer har vi också lagen och sympatierna på vår sida. 

Den förra frågan är mer komplex. Jag vill bestämt hävda att regeringen har ett ansvar att upprätthålla lag och ordning i samhället. Naturligtvis gäller det också tillsyn av att de demokratiska spelreglerna följs, i synnerhet inför allmänna val. Till att börja med vore, som sagt, ett fördömande av vänstervåldet på sin plats. Många av våldsverkarna lever säkert i tron att det de håller på med har de etablerade partiernas samtycke. Man kan faktiskt lätt få det intrycket, när man hör statsråd säga sådant som »vi ska krossa dem« eller när de konsekvent vägrar att ta avstånd från våld mot sverigedemokrater. Kanske skulle några kraftfulla ord från exempelvis Thomas Bodström få några av förövarna att tänka om.

Därutöver krävs alltså en nationell handlingsplan. Man skulle till exempel kunna tänka sig att ge polisen klarare direktiv för hur de ska agera vid vänsterupplopp i samband med valmöten på gator och torg. Mycket skulle vara vunnet bara genom att polisen gavs direktiv om att upplösa olagliga motdemonstrationer och omedelbart ingripa mot varje våldstendens eller försök att störa ett möte. En annan åtgärd skulle kunna vara att verkligen införa det så omtalade maskeringsförbudet. 

Den kanske viktigaste åtgärden skulle dock vara att skärpa straffen för politiska våldsutövare. Exempelvis rubricerades attacken i Helsingborg som »skadegörelse«, vilket naturligtvis är alldeles galet. Vad det i själva verket handlade om var ett försök att hindra den fria åsiktsbildningen - ett brott mot vårt samhälles mest grundläggande fundament. De som ägnar sig åt sådan brottslighet ska ha stränga straff. Dels för att markera demokratins överordnade funktion, men framför allt för att de ska förhindras att gång på gång sabotera allmänna val.

Jimmie Åkesson
Förbundsordförande