SD-Kuriren nr 60 (2004)
Debatt: Felaktig uppfattning om pälsuppfödning

På de två senaste SDU-kongresserna har frågor om djurskydd fått stort utrymme, och då i synnerhet det som gäller pälsdjursuppfödning. På kongressen 2002 antogs en motion om att i principprogrammet föra in ett krav på förbud mot sådan näringsverksamhet.

De som talade för denna motion använde sig i huvudsak av två argument; 1) det är en oetisk verksamhet och 2) djuren lider i fångenskap. Jag väljer framöver att benämna dessa argument som etikargumentet respektive lidandeargumentet. I första hand berörs här minknäringen eftersom denna utgör den absoluta merparten av all pälsnäring i vårt land.

Uppfödning sedan 1930-talet
Till en början vill jag slå fast att min bakgrund oundvikligen format mina åsikter i den här frågan. Kring Listerlandet, där jag är född och uppvuxen, finns 75 av Sveriges cirka 170 pälsfarmar och här har fötts upp mink sedan tidigt 1930-tal. Min släkt har, bokstavligen, levt med dessa farmar - inklusive den vedervärdiga stanken - intill husknuten sedan dess.

Jag ska därför erkänna att jag inte ägnat pälsnäringen särskilt många djupare reflektioner förrän dessa förbaskade staboare, med Jan-Emanuel och Maggan Winberg i spetsen, inledde sitt korståg för några år sedan och frågan lyftes, via s-kongressen, till högsta politiska nivå (där den för övrigt fortfarande bereds). För min egen del aktualiserades frågan ytterligare då jag tvingades leda ett förbund med ett uttalat och tillsynes kompromisslöst krav på förbud mot pälsnäring.

Den moderna pälsnäringen
Inte sällan blir debatten kring de här frågorna obalanserad och onyanserad, vilket många gånger beror på okunskap och en felaktig bild av hur pälsnäringen faktiskt ser ut. Den generella bilden av en genuint ond och korkad bonde som plågar små, söta djur genom att stänga in dem i minimala burar stämmer inte - åtminstone inte längre.

Pälsnäringen, i synnerhet den nordiska, har utvecklats genom decenniers veterinärmedicinsk och beteendevetenskaplig forskning och utövarna är seriösa yrkesmän med gedigen kunskap och erfarenhet på området. I nära samarbete med myndigheter ser man till att de hårda krav som lagar och andra bestämmelser om djurskydd ställer verkligen efterlevs. Uppfödarna har, av såväl etiska som marknadsmässiga skäl, intresse av att ytterligare forskning och fortbildning bedrivs och därför avsätter man stora summor pengar för detta ändamål för att komplettera den forskning som bedrivs i annan regi.

Oetisk näring?
Ett huvudargument mot pälsnäringen har alltså varit det så kallade etikargumentet. Det anses oetiskt att föda upp djur i syfte att använda deras päls.

Jag vill påstå att något generellt förbud mot att utnyttja djur för mänskliga behov inte har stöd i traditionell västerländsk moraluppfattning. Sedan mänsklighetens begynnelse har vi använt vad naturen bjudit för att tillfredsställa våra behov och skillnaden idag jämfört med då är egentligen bara att produktionen (och då inte enbart av päls) industrialiserats. Denna utveckling kan man förvisso ha kritik mot men då bör angreppen riktas mot det underliggande problemet - inte mot ett enskilt symptom. (Och ska en särskild näring ändå angripas finns det sådana som nått betydligt längre i den här processen. Köttindustrin är ett sådant exempel, där storproducenterna allt mer tycks distansera sig från anständighet och etik i syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt.)

Jag håller således inte med om att pälsnäringen - eller någon annan näring där djur är inblandade - i sig skulle vara oetisk. Det intressanta är hur verksamheten bedrivs. Exempelvis kan en verksamhet på vilken man tjänar pengar genom att plåga djur skarpt ifrågasättas ur ett moraliskt perspektiv. Den springande punkten när det gäller pälsnäringens framtid är därför djurens välbefinnande.

Lider djuren?
För det första måste man ha klart för sig att de djur som föds upp på en farm inte går att jämföra med vilda djur av samma art. Farmade pälsdjur är sedan tiotals, till och med uppåt hundra generationer uppfödda som tamdjur och därmed att betrakta som domesticerade. Den mink vi hittar på en minkfarm är alltså av en helt annan sort än den som springer lös i de nordamerikanska skogarna och den är, bland annat genom noggrant urval i varje generation, väl anpassad till uppfödarens ändamål.

Förutom påståenden om bristande domesticering, vilka alltså tämligen enkelt kan tillbakavisas, brukar det hävdas att minken far illa av att hållas i bur; burarna är för små och dess nätgolv skadar djurens tassar, minken behöver simma, den lever i sin egen avföring och så vidare.

Gedigen forskning
Det stämmer förvisso att en minkbur inte är särskilt stor, vilket dock inte beror på ett hos uppfödaren sadistiskt behov av att plåga sina djur. Faktum är att olika typer av inhysningssystem har testats i olika omgångar utan att detta gett några positiva resultat. Den typ av bur som används idag räcker gott och väl för att minken ska få sina behov av motion och allmän trivsel tillgodosedda.

Golvet i buren är av nät just för att lösa problemet med avföringen och detta nät skadar inte på något sätt minkens tassar, vars trampdynor är tämligen hårda. Att en mink normalt sett mår bra av att simma är däremot sant, men forskningsresultat, bland annat från Köpenhamns universitet, visar att detta inte gäller farmade minkar eftersom de inte lärt sig vad badvatten är och därför inte saknar det.

B M Spruijt, professor vid universitetet i Utrecht, menar att domesticeringsgraden - det vill säga hur väl djuret anpassats till sin uppväxtmiljö - är det viktigaste måttet på minkens välbefinnande. Ett djur som mår dåligt uppvisar stressymptom, såsom:

- ett rubbat beteendemönster
- skador (interna och externa)
- problem med reproduktionen
- ökad mottaglighet för sjukdomar
- oroligt beteende
- minskad vitalitet

På svenska minkfarmar uppvisar djuren inget av dessa symptom. Tvärtom har svenska minkar ett normalt och livligt beteende, goda reproduktionstal, låg dödlighet och avsaknad av kronisk stress. Om inte annat ger pälsens kvalitet en god bild av hur djuret mår. Generellt visar en övervägande del av forskningen att djuren på en minkfarm inte utsätts för något lidande. Det går således inte att argumentera för ett förbud utifrån påståenden om motsatsen.

Hänsyn, omsorg och respekt
Även om jag respekterar 2002 års kongressbeslut om förbud mot pälsnäring betraktar jag det som mycket olyckligt och har en stark känsla av att det byggde mer på felaktiga antaganden och intuition än på faktiska förhållanden.

Personligen ser jag päls som en förnybar resurs i det naturliga ekologiska kretsloppet - detta till skillnad från olika syntetiska material som framställs på miljöskadlig väg. Förutom miljömässiga hänsyn bidrar djurnäringen till en levande landsbygd med öppna landskap. Det handlar om att ta tillvara det naturen ger, och för att det ska fungera krävs det att vi behandlar naturen med största omsorg och respekt. Det är för mig sverigedemokrati och därmed något jag anser vara eftersträvansvärt.

Jimmie Åkesson
Förbundsordförande